tisdag 5 november 2013

Jagger, Jagger av Frida Nilsson

Bengt har det tufft med kompisar, eller tuft utan kompisar. Han vill så gärna med de andra barnen på hans gård är riktigt elaka. Så elaka att Bengt tänker dessa onda tankar.

"Nej, föresten, jag önskade att jag själv inte fanns. Det vore bättre. Då levde det en äcklig tjockis mindre på jorden. Då behöver inte mamma vara ledsen för att hon hade ett barn som ingen ville leka med."

De andra barnens föräldrar ser en del av elakheterna men låtsas som inget alls. En dag när barnen låst in Bengt i sopprummet och han varit instängd där hur länge som helst så kommer en strykarhund och släpper ut honom. Det är Jagger och hans rullväska som gör entre. Bengt följer med Jagger hem till hans container och får höra berättelsen om hämnd.

Ska de kanske inte tillsammans hämnas på gårdens elaka barn? Mamma och pappa blir inte glada när de får höra talas om att Bengt umgås med en uteliggarhund det är inte sådant deras son gör. Istället försöker de hela tiden få honom att leka med de andra barnen. De vill inte se att de andra barnen inte vill ha Bengt med.

Hur är det med hämnd då? Är det bra att hämnas som att göra nästan samma saker tillbaka fast lite värre. När man fått cornflakes i sitt brevinkast hämnas med att släppa ner en död råtta? Att istället för en ny fotboll med flames kasta ner en cykel i ån. Det är ju nästan samma ... Det börja pratas i trapphusen föräldrar går ihop kommer hem till Bengts föräldrar och berättar som de är. Inte är det väl bra att Bengt hänger ihop med den där hunden va? Men att låta sina egna barn vara med Bengt ... nja.

Att inte haft någon vän tidigare, träffa Jagger göra som han säger fast man vet att det inte är helt rätt. Fast han är lite klänning. Att ha en vän, en bästa vän det är inte heller alltid så lätt. Jagger har sina egna saker han tragglar med om varför och hur han hamnade på gatan.

Jag gillar Frida Nilsson. Bäst tycker jag om Ryska kyssen. Har lånat ut Hedvig böckerna som högläsningsböcker i massor av klasser där de lästs och älskats. Roligt var i början när man också kunde vissa mellan raderna filmen om Frida Nilsson och alla barn bara häpnade efter ett tag men det är ju HON, hon i Hjärnkontoret.

Jagger, Jagger är en fin bok om ensamhet, vänskap, övergivenhet, att göra rätt, att bli och vara förstått för sin egen skull. Men det är en svår bok, en bok som kräver sin högläsare och samtal efteråt. Säkert helt underbara samtal för de som tillsammans ger boken tid.

/Paula

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar